Bekännelse

Jag blev så inspirerad av gårdagens repris av Project runaway att jag genast gick lös på diverse klädesplagg i garderoben med en sax i högsta hugg. Detta med en allvarlig tro om att det skulle bli kanonfräckt.

Följande viktig detalj glömde jag:

Jag är född i en familj proppad med estetjävlar. Själv blev jag dock begåvad med få eller inga estetiska sinnen.

Summan av kardemumman blev att mina kläder inte alls blev så kanonfräcka som jag tänkt.

Bara sönderklippta.



Även ni skulle tycka det var lönlöst med bild på tygslamsor. Visar istället upp exempel på annan estetisk talang. Här har Isabelle och jag ritat av varandra. Vilken jag har gjort får ni själva klura på.

På återseende barn.

Sko i fejan

Amalia klagade på att jag aldrig bloggar.

Det får hon såklart ångra.


Jag slutar aldrig skratta.

Idag skämtar jag till det

Idag ska min sambo kastreras.



Skämt åsido. Min sambo Gimli ska kastreras.
Idag gick vi således upp i ottan för att han skulle hinna äta frukost innan det bar iväg till veterinären.

Var Gimli lite smånervös bland alla hundar så var det ingenting mot hur hispig jag var inför ingreppet.
Inte helt obefogat vill jag poängtera. Kaniner är inte fullt så tåliga mot narkos som till exempel Emil skulle varit. Skulle han kastreras skulle jag vara lugn som en filbunke.


Eftersom Gimli behagade ta sönder min datamaskin är detta den enda bild jag har att tillgå.

Nu ska jag promenera och hämta min förhoppningsvis överlevande kanin.

På återseende!


RSS 2.0